Såja, nu har jag surat färdigt över att det går så otroligt segt att blogga och håller tummarna på att det går bättre idag. Annars skriker jag. Man blir som man umgås sägs det ju och just nu känner jag att jag vistas bland mycket skrik. Ljudvolymen är inte nådig stundtals  80% av dagen. Just nu (ja jag hoppas verkligen att det är något övergående) så lyssnar inte Tuva alls. Eller jo, hon lyssnar kanske på ett halvtöra men det är som teflon, ingenting fastnar! Det är så fruktansvärt tråkigt att känna att tålamodet och orken går ner på minus när vi varit vakna i...hmm en kvart? Men när hon inte gjorde allt som jag ser som självklart att man inte ska (tugga på inredningen, sutta på sina byxor, skrika en massa i leken när jag sagt till för tionde gången att folk sitter och fikar och jobbar i samma lokal osv osv) så hade vi det bra. Haha.

 

Utelek på förmiddagen och lek på Mummel på eftermiddagen. En helt vanlig dag såhär i nedräkingen inför Björns semester och skånetripp.

 

Igår kväll hade jag dock inte en helt vanlig kväll. Den var betydligt trevligare än kvällens blöta tripp till Maxi med cykel och cykelkärra. Älskade cykelkärra. Vardagen skulle vara så mycket jobbigare utan dig. Men nu tillbaka till kvällen igår.
Jag mötte Björn i dörren och lät honom lägga sista handen på middagen medan jag vandrade mot Elin. Vi blev upphämtade av Rebecka som styrde bilen mot kvällens mål. Elin brukar hålla i Me&i party två gånger om året och det är alltid samma säljare som kommer och visar kläderna. Efter var säsong bjuder hon hem värdinorna (som får ta med sig vem de vill) på en kväll med god mat och utfärsäljning som tack för säsongen. Oj så mycket mat, vilket jobb hon lagt ner, grillbuffe med goda sallader, såser och en massa annat. Fantastiskt gott, fina kläder såklart och trevliga människor. Vi satt där och hade det fint i flera timmar!

 

 

Tuva lyckas då säga saker så lägligt ibland. Eller inte. Min mammas man gick tyvärr hastigt bort i slutet av förra året. Tuva har inte pratat om honom speciellt ofta sen dess, precis ibörjan undrade hon lite när vi pratade om det men sen har det varit tyst i ett halvår. Tills idag. Inne på ica, när vi stod i kö med en massa människor runt oss. Då kom hon in på att hussar.

 

Tuva: Mormor är matte till Martini (hund) och B är hans husse.
Jag: Ja han var husse till Martini men du minns väl att han inte finns längre?
Tuva: Ja, han jobbar väl så mycket ibland?

(Här känner jag hur folk runt oss i kön spetsar öronen för att lyssna på mammans pedagogiska svar, hur ska hon lösa denna situationen här i kön. Tuva halvskrek ju nämligen eftersom hon satt en bit framför mig i vagnen och hon sänker inte volymen fast jag går fram till henne och sätter mig på huk, som jag faktiskt gjorde i denna situationen)
Jag: Nej tuva han är död, som din farmor du vet.
Tuva: Kan man säga att han finns i himlen då?

Jag: Ja det kan man säga.

Här andas jag ut lite och tror att samtalet är över för denna gången och det är min tur att betala. När det är gjort säger Tuva högt där framme i vagnen: Jag tycker det är synd om B som måste vara borta och inte träffa oss

Jag: Ja, fast nu behöver han inte vara sjuk mer så det är mest synd om oss som inte får träffa honom mer.
Tuva: Dör man om man är sjuk?

Gaahh hjälp! Hur ska jag nu ta mig ur detta, nu tittade halva ica kändes det som.

Jag: Nej absolut inte alltid, bara om man är jättejätte sjuk. Men gumman jag tycker att det är svårt att höra vad du säger här inne nu eftersom du sitter en bit bort, vi kan prata mer om detta när vi kommer ut om du vill.

 

Puh, väl ute verkade hon rätt nöjd med samtalet och frågade inte mer. Kunde hon inte valt att prata om döden någon annanstans än på Ica?

 

 

Mina finaste två tillsammans med sin äldsta kusin, Samira ♥ på midsommarafton.

 

Jag gosar med pojken min